Stålets mekaniska egenskaper är viktiga indikatorer för att säkerställa stålets ultimata prestanda (mekaniska egenskaper), som beror på stålets kemiska sammansättning och värmebehandlingssystem. I stålrörsstandarder, enligt olika användningskrav, specificeras dragegenskaper (draghållfasthet, sträckgräns eller sträckgräns, töjning), hårdhet, seghetsindikatorer, samt användarkrav för prestanda vid hög och låg temperatur.
① Draghållfasthet( σ B)
Den maximala kraften (Fb) som provet bär vid brott under sträckningsprocessen, dividerat med spänningen som erhålls genom att dividera den ursprungliga tvärsnittsarean (So) av provet( σ), Kallas draghållfasthet( σ b) Enheten är N/mm2 (MPa). Det representerar den maximala förmågan hos metallmaterial att motstå skador under dragkraft.
② Sträckgräns (σ S)
Den spänning vid vilken ett metallmaterial med sträckfenomen kan fortsätta att töjas utan att öka (bibehålla en konstant) kraft under dragprocessen kallas sträckgränsen. Om kraften minskar ska de övre och nedre sträckgränserna särskiljas. Enheten för flytgräns är N/mm2 (MPa).
Övre sträckgräns( σ Su): Den maximala spänningen för provet före eftergivenhet och den första kraftminskningen; Lägre sträckgräns (σ SL): Den minsta spänningen i sträckstadiet när den initiala momentana effekten inte beaktas.